Jag har under många år nu funderat på döden. Inte på det sättet att jag vill ta livet av mig, även om jag tänkte på sånt lite grann under min släng av tonårsdepression för sisådär fem år sedan. Nej, snarare på hur det skulle vara att dö, mer filosofiskt så att säga. Det finns mycket man aldrig kommer få reda på förrän man faktiskt dör. Jag vill till exempel veta hur det är, vad som händer efteråt och hur Döden själv ser ut. Blir man lycklig efter man dör, eller lever ens själen vidare? Finns det ens något sådant som en själ?
Den ”vanliga” bilden av döden är ju grim reaper (liemannen), alltså ett skelett i en mörk kappa med en lie i handen. Så har jag aldrig föreställt mig döden, men jag kom inte heller på något annat som verkade vettigt. Inte för att hela idén med grim reaper verkar särskilt vettig, men det kändes som att det i alla fall inte stämde. Jag har alltid föreställt mig Döden som en vacker person, inte nödvändigtvis i mänsklig form, men det känns såklart enklast.
Det känns nästan lite väl typiskt mig att dra paralleller på det här viset, men jag måste göra det ändå. Efter att ha blivit introducerad till och fastnat helt för Neil Gaimans fantastiska grafiska roman ”The Sandman” – som handlar om drömmarnas konung Morpheus och hans familj Delirium, Despair, Destiny, Destruction, Desire och Death – har jag hela tiden föreställt mig Döden som Morpheus syster, alltså Death. Och om det nu är så Döden är, då är jag nöjd. En mycket vacker tjej med kolsvart, rufsigt hår, har alltid ett leende på läpparna, en Ankh-symbol i en kedja runt halsen och hela tiden är glad. Det är en lite annorlunda syn på Döden jämfört med den klassiska liemannen, men jag känner mig mycket bekvämare med Neil Gaimans variant. Speciellt gillar jag idén med att hon har en Ankh runt halsen, eftersom Ankh är en egyptisk hieroglyf som betyder ”liv” och helt enkelt symboliserar livet.
Hon är vacker, Death. Och jag vill föreställa mig att döden är vacker, det känns liksom inte lika skrämmande då. Inte för att jag känner för att dö nu på en gång, men alla ska ju dö någon gång. Och under 2007 och 2008 har jag förlorat både en vän och min farbror. Om Döden nu är den person som finns med i Neil Gaimans verk, då tror jag att alla parter skulle bli lättade när det känns som tyngst. Speciellt min pappa, som har haft svårt med sin lillebrors död.
Döden är klurig, och det kommer aldrig sluta vara hårt att hantera någons död. Det enda man kan göra är att hoppas att man får det så bra som möjligt efter man dör. Och som Deaths lillebror Dream själv sagt, ingenting är starkare än hopp. Och hoppet är alltid det som dör sist.
Death, ritad av Michael Zulli
